Först: vad menar du?
Visa var du har ont. Är det lika ont överallt?Visa de ställen där du har ont. Berätta om något ställe gör mer ont.Läkaren kan fråga om du menar många ställen, samma smärta överallt eller att du känner dig sjuk och öm i hela kroppen.Uttrycket kan betyda utbredd smärta, flera skilda smärtområden eller en mer allmän sjukdomskänsla. Det ska klarläggas med dig, inte antas utifrån språk eller ursprung.
Sedan: vad har förändrats?
När började det? Vad känns annorlunda?Kom smärtan snabbt eller långsamt? Har du andra besvär?Läkaren frågar hur besvären började, vad som har ändrats och om du har andra symtom. Du kan också få frågor om läkemedel och tidigare sjukdomar.Förlopp och andra symtom hjälper läkaren att bedöma behovet av undersökning och hur snabbt du behöver hjälp. Din sjukdomshistoria och dina läkemedel kan vara viktiga delar.
Varför fråga om sömn och oro?
Sömn och oro kan påverka hur du mår. Smärtan är ändå verklig.Läkaren vill förstå hela din situation. Frågor om sömn eller oro betyder inte att smärtan är påhittad.Smärta, sömn, stress och oro kan påverka varandra. Frågor om ditt liv är en del av helheten och ska inte ersätta en bedömning av kroppen.Kroppsliga besvär och livssituation kan samverka. Psykologiska eller sociala frågor är inte bevis för att smärtan saknar kroppslig orsak. Bedömningen behöver ta din berättelse på allvar.
Vad händer efter samtalet?
Läkaren kan undersöka dig. Fråga: Vad händer nu?Läkaren undersöker dig när det behövs. Ibland behövs prover. Be om en plan.Samtal och undersökning avgör om till exempel prover eller ett nytt besök behövs. Fråga vad ni vet, vad som ännu är oklart och vem som följer upp.Vilka undersökningar som behövs avgörs individuellt. Alla får inte samma provpaket. Be om en plan för nästa steg, återkoppling och vad du ska göra om besvären förändras.
Ett samtal kan börja så här
- Patienten
- ”Jag har ont i hela kroppen.”
- Läkaren
- ”Kan du visa var det känns mest? När började det? Vad är svårast att göra just nu?”
Ett påhittat samtalsexempel. Det visar följdfrågor, inte en bedömning av dig.
För barn
Visa var du har ont. Säg med dina egna ord. En vuxen kan hjälpa dig.Berätta själv om du vill. Du kan peka på kroppen. En vuxen som du känner kan hjälpa till.Visa eller berätta med egna ord. En vuxen kan stödja dig, och vårdpersonalen ska också lyssna på dig.Barnets egna ord och sätt att visa är viktiga. En närstående kan stödja samtalet. Barn ska inte behöva vara språktolk åt andra.
För ungdomar
Berätta hur du mår. Hur går det att sova? Hur går det i skolan?Säg om besvären gör skola, sömn eller fritid svår. Du kan be att få prata en stund själv.Berätta hur skola, sömn, relationer och fritid påverkas. Du kan be om en stund utan medföljande vuxen. Fråga vad personalen kan behöva berätta vidare.Beskriv påverkan på det som är viktigt i din vardag. Du kan be att få prata enskilt och fråga vad som gäller för information till vårdnadshavare i just din situation.
För vuxna
Vad blir svårt när du har ont? Att sova? Att arbeta? Berätta.Berätta vad du inte kan göra som vanligt. Det kan vara arbete, sömn eller att ta hand om någon.Beskriv vad som blir svårt i vardagen: arbete, sömn, fritid eller att ta hand om andra. Välj det som stämmer för dig.Beskriv förändringar i din vardag och vad du vill kunna göra igen. Arbete, återhämtning, relationer och omsorg om andra kan vara relevanta, men du väljer vad som gäller dig.
För äldre vuxna
Vad är annorlunda nu? Berätta. Ta med en lista på dina mediciner om du har en.Berätta vad som har ändrats. Ta gärna med en lista över läkemedel. Säg om du hör dåligt.Beskriv vad som är nytt jämfört med hur du brukar må. En läkemedelslista kan hjälpa. Ta med glasögon eller hörapparat om du använder dem.Utgå från förändringen jämfört med din vanliga vardag, utan att förklara bort besvär med ålder. En aktuell läkemedelslista och egna syn- eller hörselhjälpmedel kan underlätta. Du väljer om en närstående ska vara med.
Du kan välja andra exempel i ”Anpassa texten” högst upp.