Fråga om personen
Berätta vad du tänker. Säg vad du är orolig för.Samma språk betyder inte att alla tänker lika. Berätta vad som är viktigt för dig.Berätta vad du tror om besvären, vad som oroar dig och vad du hoppas få hjälp med. Läkaren behöver lyssna på dina egna svar.Kulturell lyhördhet betyder här att vara nyfiken på individens perspektiv. Nationalitet, religion eller modersmål får inte ersätta frågor om just din situation.
Be om konkreta ord
Säg: Säg det enkelt. Fråga en sak i taget.Be om en kort fråga. Be om ett exempel om ett uttryck är svårt.En del vill ha mycket konkreta ord. Det kan hjälpa vid ett nytt språk, stress eller olika sätt att förstå språk.Undvik att gissa underförstådda budskap. Be om raka formuleringar, en fråga i taget och tydlig tid eller plats. Att vilja ha konkret språk säger i sig inget om en diagnos.
Det går bra att rätta ett missförstånd
Säg: Nej, jag menar så här. Visa igen.Du får säga att läkaren har förstått fel. Försök med andra ord eller be tolken hjälpa till.Du kan säga: ”När jag säger ont överallt menar jag främst ryggen och benen.” Läkaren kan sammanfatta och fråga om det stämmer.Båda parter kan missförstå. En sammanfattning som patienten får korrigera är mer användbar än att bara fråga om allt är förstått. Anpassa samtalet tillsammans.
Säg det mer konkret
- ”Var sitter det onda?”
- Var på kroppen har du ont? Visa gärna med handen.
- ”Det strålar.”
- Smärtan kan kännas som att den sprider sig. Visa var den börjar och vart den går.
- ”Vi avvaktar.”
- Vi väntar med nästa steg. Fråga hur länge, vad du ska göra under tiden och när du ska kontakta vården.
- ”Proverna ser bra ut.”
- Fråga vilka prover det gäller och vad resultaten säger. Det betyder inte alltid att orsaken till besvären är känd.
- ”Du får höra av dig.”
- Fråga vem du ska kontakta, hur och när.
Du kan säga: ”Jag förstår orden, men inte vad jag ska göra. Kan du ge ett exempel?”
För barn
Visa var du har ont. Säg med dina egna ord. En vuxen kan hjälpa dig.Berätta själv om du vill. Du kan peka på kroppen. En vuxen som du känner kan hjälpa till.Visa eller berätta med egna ord. En vuxen kan stödja dig, och vårdpersonalen ska också lyssna på dig.Barnets egna ord och sätt att visa är viktiga. En närstående kan stödja samtalet. Barn ska inte behöva vara språktolk åt andra.
För ungdomar
Berätta hur du mår. Hur går det att sova? Hur går det i skolan?Säg om besvären gör skola, sömn eller fritid svår. Du kan be att få prata en stund själv.Berätta hur skola, sömn, relationer och fritid påverkas. Du kan be om en stund utan medföljande vuxen. Fråga vad personalen kan behöva berätta vidare.Beskriv påverkan på det som är viktigt i din vardag. Du kan be att få prata enskilt och fråga vad som gäller för information till vårdnadshavare i just din situation.
För vuxna
Vad blir svårt när du har ont? Att sova? Att arbeta? Berätta.Berätta vad du inte kan göra som vanligt. Det kan vara arbete, sömn eller att ta hand om någon.Beskriv vad som blir svårt i vardagen: arbete, sömn, fritid eller att ta hand om andra. Välj det som stämmer för dig.Beskriv förändringar i din vardag och vad du vill kunna göra igen. Arbete, återhämtning, relationer och omsorg om andra kan vara relevanta, men du väljer vad som gäller dig.
För äldre vuxna
Vad är annorlunda nu? Berätta. Ta med en lista på dina mediciner om du har en.Berätta vad som har ändrats. Ta gärna med en lista över läkemedel. Säg om du hör dåligt.Beskriv vad som är nytt jämfört med hur du brukar må. En läkemedelslista kan hjälpa. Ta med glasögon eller hörapparat om du använder dem.Utgå från förändringen jämfört med din vanliga vardag, utan att förklara bort besvär med ålder. En aktuell läkemedelslista och egna syn- eller hörselhjälpmedel kan underlätta. Du väljer om en närstående ska vara med.
Du kan välja andra exempel i ”Anpassa texten” högst upp.